Självklart vill JAG åka och möta min kompis. Så jag tog mig mod och åkte iväg. Det brukar ta ca 1,5-2 timmar att ta sig in i detta land.

Så jag räknade att de skulle vara ute tidigast en timme efter landning och jag begav mig iväg i lagom tid.

Jag började åka 441 ner mot fort lauderdale. En ganska trevlig väg som jag känner mig trygg på.

Så svängde jag av mot flygplatsen och tänkte komma bakvägen till flygplatsen. Då skulle jag klara mig utan att faktiskt åka på I95. 

Så här ser 95:ans avfart ut mot flygplatsen

😱😱 det är inte bara en väg direkt. Dessutom går svängen av upp i luften och svänger samtidigt. Lite bergochdalbamekänsla..

Iallafall.. en halvtimme efter att planet har landat skickar J ett meddelande till mig att de är ute.. jag är inte alls framme utan lullar runt på bakvägen. Jag får det meddelandet av henne ganska precis innan en avfart som går ner till 95:an alldeles innan flygplatsen. Så jag står vid rödlyset och funderar på att svänga ner. Just då kommer två utryckningsfordon bakom mig med full blåljus och ska rakt fram i min fil. Så..jag slänger mig ut i högerfilen som leder rakt ner på stora läskiga 95:an... Japp, det var bara att gasa! Men det gick bra, jag hann inte tänka så mycket. Bara köra och kom fram lagom till dem. Ojoj, jag hade inte räknat med att min första tur på den vägen skulle bli så..men men det kanske var lika bra det. 

Idag har vi varit och black friday - shoppat i sawgrass mills. OMG vad mycket folk!! När vi åkte därifrån kl 16 slogs folk typ om parkeringsplatserna.

Men vi hittade lite fynd.

Det blev inga Uggs till Tyra, kanske i julklapp.

Annars då..

Det börjar närma sig hemfärd. Ca 7 veckor kvar. Först ska vi njuta av lite semester till Caribien. Men sen hem till kalla sverige. Helt ärligt så längtar jag hem. Längtar efter vårt hus och vänner och familj. 

Jag längtar efter vår vardag hemma. Jag kommer längta tillbaka hit, men usa och florida finns alltid kvar till en annan gång. Nu ska vi vända blad och börja ett nytt kapitel.

Fantastiska, jobbiga, underbara år som har varit! Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har fått göra det här. 

Melvin är nog den som anpassat sig bäst. Jag känner en stung av dåligt samvete för honom. Han trivs så bra i skolan och med sitt liv här. Men jag vet också att han längtar efter sina kompisar hemma i Vega. Han pratar mycket om dem.

Vilmer har en dag kvar på sin förskola sen får han vara hemma. En av hans bästisar kommer snart så då passar vi på att han får mysa hemma innan verkligheten börjar igen.